Föreningshistoria - Josef Johansson
Här har vi en redogörelse av Föreningens Grundande år 1900.
Föreningen tackar Stefan Åkesson för den renskrivna texten. Kopia på originalet finnes på Tåstarps Bibliotek. Fantastisk läsning om Bygden och Människorna.
Håll till godo !
Skytteföreningen
Det var ungdomskalas i Dalagården på nyåret 1900, sonen Johan stod i begrepp att flytta från
hemmet, det var s.k. avskedsfest. Det hade då börjat blåsa friska vindar i den gamla
skarpskytterörelsen, nya skytteföreningar hade börjats bildas här och var i bygderna.
Värnpliktstiden var då endast 90 dagar, och under den tiden kunde inte medhinnas någon
nämnvärd skjututbildning, alltså borde och måste detta ske på frivillighetens väg, om vårt
fosterlands försvar skulle kunna tryggas. Jag tror nästan det var Hilmer Larsson som
framkastade förslaget om en skytteförening i Tostarp. Det rönte största intresse, och det
överenskoms där att en teckningslista skulle cirkulera i socknen snarast.
Det blev till att, som det sägs, att smida medan järnet var varmt och redan i mars månad 1900
var föreningen bildad, och stadgar antagna med anslutning till Skånes Skytteförbund. Något
år tidigare hade skarpskytterörelsen ombildats, och en ung apotekare i Stockholm hade gått i
spetsen för detta. Han hade en prima organisationsförmåga och ett brinnande intresse för vårt
lands försvar. Nu var föreningen bildad, men övningsplatsen (skjutbanan)? Hilmer L., och
Carl A., jämte Rönn hade under flera dagar genomsökt Tostarps backar, och inte funnit någon
lämplig plats ej allt för långt från byarna. Far var invald i styrelsen som kassör, lärare
Liljegren ordförande, och Hilmer L. vice ordförande. Styrelsen var sammankallad för att
dryfta den besvärliga platsfrågan, plats för skjutbanan, då far föreslog att skjutbanan kanske
kunde förläggas till en plats på hans utmarksskifte helt nära byn. Platsen var lämplig den
uppmättes och godkändes av Skånes skytteförbunds ombud, kapten Cavallin, Lund. Han var
mycket intresserad av skytterörelsen, och han anlitades ej blott av vår förening utan därjämte
av det stora antalet nybildade eller omorganiserade föreningar i Skåne. Det var många brev i
organisationsfrågor, vad vår förening beträffade som han besvarade, telefonen hade ej då nått
till Tostarp.
Genom Cavallins förmedling lånades tvenne 12mm rimingtongevär från kronans förråd,
ammunition inköptes och skjutbanan iordningställdes med två stycken svängtavlor.
Sammanlagt hade ett 70-tal personer antecknat sig som medlemmar de flesta aktiva, men även
några passiva. Det var i april månad som skjutningarna skulle börja, och det visade sig att
nästan alla medlemmarna hade kommit tillstädes, varför i hast måste ordnas en extra
skjutbana på Ahlbergs ägor. De båda gevären användes oavbrutet och de voro brännheta.
Delar av de omantlade kulorna stannade kvar i loppet, och kanske något till följd därav blev
det endast ett fåtal träffar i tavlan varje serie. Carl Rönn var instruktör, och jägaren Sjunnesa
Nils var sekreterare. De flesta av oss hade ej förut haft gevär i hand, och det var ej utan en
viss nervositet som de flesta avfyringarna skedde.
70
Det blev min och min bror Elofs hobby och stora intresse. Vi plockade blyrester i det bakom
tavlorna uppkastade kulfånget, det vi stöpte om med en inköpt kulform, och det föll sig något
billigare än att köpa kulorna. Krut och tändhattar måste emellertid köpas, och så laddade vi
själva den mängd skott som gick åt. Krutet inköptes hos kruthandlaren, förre skolläraren
Olsson. Han bodde på Vattengatan, i huset med den höga trappan, Domus har sin
parkeringsplats där nu, tändhattar måste vi köpa hos järnhandlare Birger Svensson och
kulstöparen rekvirerades från skytteföreningens vapenaffär i Eskilstuna. Syster Martina fick
anställning som vår extra kulstöpare mot en billig peng per 100st färdiga kulor, de voro
försedda med refflor, vilka efter laddningen fylldes med talg. Hylsorna voro av mässing, och
de måste stukas före omladdningen. Föreningen hade inköpt en stukdyna, dit hylsorna
pressades med ett slag av en träklubba. Nils Påls Janne brukade inte använda klubban då han
stukade hylsor. Utan han drev dem ned i stukdynan med sin amputerade vänstra hand.
Fingrarna hade amputerats bort efter det han skjutit och geväret sprängdes av för kraftig
laddning.
Det var ett rörligt liv vid skjutbanan den tiden, det stukades hylsor och laddades vid det stora
bord som blev anskaffat den första sommaren, då vi även byggde ett mindre hus bakom 300-
metersvallen. Det var en hemvänd svensk-amerikan som byggde det till oss och han graverade
i gavelbjälken under 2 st korslagda gevär "I fred bered dig till strid". Under 1890-talet hade ett
litet folk med vapen i hand och med övning i dess bruk hållit ut i striden mot en europeisk
stormakt (England). Det var boerfolket i Sydafrika, som väl rustade med det då nya tyska
repetergeväret (mauser) och med utnyttjande av skogrik kuperad terräng försvarade sig mot
erövrare, ditlockade av landets rikedomar bl.a. guld. I synnerhet under den frivilliga
skytterörelsens första tid rådde inom skytteleden en stark fosterländsk och försvarsvillig anda.
Den drivande kraften i vår förening var under flera år Hilmer L. Han offrade villigt sin tid och
intresse för skyttesaken, andra ha sedan trätt i hans ställe. Redan efter ett par års tid började
mausergeväret att användas vid skjutövningar. Övningarna bedrevs energiskt, jägaren
sjunnesa Nils var protokollförare, han hade kanske andra intressen att bevaka så han bad oss
skynda på. "Bara hjälmen på påga, för de kan lia så väl darra te som frå". Allt emellanåt
samlades vi då som nu till tävlan, men det var märkvärdigt svårt att träffa pricken på
främmande skjutbanor, det var lite besvärligt med den saken även vid tävlingar hemma.
Tävlingar? Jo de arrangerades som fosterländska fester, och om jag inte missminner mig så
anordnade vi en tävling 1903, och det var annonserat att i samband med prisutdelningen var
tillrett ett enkelt smörgåsbord i vår trädgård. Det var mängder med skyttar församlade, och jag
minnes även att det var ett hundratal vilka läto sig maten väl smaka. Det var ju huvudsakligen
kallskuret, men även köttbullar och dem hade bagargustavas Eva lagat och hon hade förresten
helt hand om hushållet den dagen. Det blev ju som väntat sol och vackert väder, bir var inköpt
en hel tunna, och den var placerad i vår inkörsport, där de törstigaste läskade sig före maten,
det var ju kran på tunnan. Vid måltiden tappades ölet i bringare varifrån det serverades i
glasen, ransonering var det inte tal om förrän vid tiden för första kristiden. Flera fosterländska
sånger tonade vid smörgåsbordet, och August Andersson i Mardal höll ett högstämt
fosterländskt tal. Det var verklig feststämning, och en sådan dag gömmes i minnet.
Några år senare, kanske det var Engelholms sk. fören. 10-års jubileum tävlades på deras 1 sta
skjutbana i Håve, och där sköts delvis över Rönneå. Skjutningarna resulterade i klar seger för
vår förening, och det var ju då naturligt att det kom an på oss att bära fanan, då vi efteråt
samlats på Thorslund för prisutdelning, men först skulle vi marschera in till staden på torget
och åter. Uppställningen, i täten stadens bägge polismän, den redan då gamle Johansson jämte
71
den nyanställde Svensson, därnäst Gångvads hela musikkår med mässingsinstrument och
cymbaler, därnäst tvenne förridare på granna f.d. nummerhästar. Knut Linderot var den ene
ryttaren, och till kamrat hade han en lika stor jänta dock med ben av normallängd, och det är
ju bra för en ryttare, tätt följd av Hilmer Larsson med flaggan och Karl A. vid sin sida,
därefter övriga av de våra två och två samt övriga grupperade föreningsvis.
Polis Svensson mönstrade hela den långa kolonnen. Musiken intonerade marschen, och de
båda hästarna kände sig som unga och ville börja en kort galopp. Linderot hade för korta ben
och han hamnade strax rätt omilt i den sandiga väggropen, dock utan att skadas. Det skulle ju
bli dans efteråt, och fördenskull hade en del av stadens unga flickor redan samlats och
inrangerats i kolonnen. Ett par av dessa skyndade fram, borstade av Knut samt uppmanade
honom att åter sitta upp i sadeln. "Ja sätter me aldrig på ett ög mer" utlät han sig, men Axel A.
kom till och erbjöd sig att binda honom fast i sadeln vilket han ock gjorde, och så kunde vi
fortsätta defileringen, då musiken pausade sjöngo vi skarpskyttemarschen m.fl. sånger. Vid
passerandet av staden slöto sig flera av stadens honoratoris till kolonnen. Vid återkomsten till
Thorslund var en prima "sexa" jämte diverse fludium serverad. Flera tal höllos, och jag
minnes särskilt att Lejonsköld Oxenstjärna talade och särskilt adresserade sig till oss
Tostarpsskyttar. Det blev som förutsagts dans efteråt, och källarmästaren såg till att läsk och
även starkvaror ständigt kunde beställas (erhållas), och då vi långt om länge lämnade festen
för att söka upp vår skjuts i en av stadens stallar, kunde det inte ske utan sång, dock
uppmanade oss poliseskorten att hålla inne med sången sedan vi passerat Åbergs (num.
Standard) så blev det ej, vilket resulterade i att den skyldige fick lugna ner sig i finkan ett par
timmar. Hilmer Larsson hade sina äldsta pojkar med på festen i Thorslund och Lars erinrade
sig gärna episoden, då Knut föll av hästen. Under flera av de första åren fick skyttar med
rimingtongevär och lika poäng företräde framför mauser.
Ett antal intresserade damer skänkte år 1903 ett mausergevär till föreningen, och av
föreningens kassamedel inköptes ett dito varjämte från kronans förråd lånades två stycken
dito. Gömt är inte glömt, men det bör väl nämnas något om den med stor förväntan motsedda
1sta statspristävlingen till vilken damerna hade skänkt ett ståtligt hederspris ett par ljusstakar.
Karl Helmer Johansson var den säkraste, och hemförde priset och sedan ljusen placerats i dem
ha de väl lyst i hans hem vid alla festliga tillfällen, själv fick jag 36te pris. Många, ja de flesta
av kamraterna från de första åren ha gått före mig, men än i dag gläds jag för kamratandan,
vilken var god.
År 1903 byggde föreningen en paviljong, där prisutdelningar och smärre fester kunde hållas.
Festerna i samband med statspristävlingen voro efterlängtade ej minst av damerna, det var
tunt med nöjen på den tiden. Far hade betingat sig ett årligt arrende för skjutbanan vilket han
dock alltid efterskänkte. En paragraf i kontraktet föreskrev förbud mot cigarrökning där, men
det var väl mest aktuellt i början, då det låg mycket med torra barr där. Den ena föreningen
efter den andra började att anordna tävlingar, så det artade sig till att bliva allt för många
under sommaren. När vi här i Tostarp anordnade tävlingar blev det till fosterländska fester, då
sångerna tonade. På initiativ av J. Paulus Palm i Engelholm och Hilmer L. i Tostarp hölls ett
sammanträde i Engelholm, och Nordvästra Skånes skyttekrets bildades, 3st vandringspris
uppsattes, och snart nog antogos stadgar för desamma. Palm var en eldsjäl, och var nog den
drivande kraften i stadens förening de första åren. Han flyttade senare till annan ort. Hans
broder Edvin var intresserad skytt nästan ända till sin död vid över de 80 åren.
Efterskrift
72
Det var år 1864 som kommunalstämman i Tostarp hade att ta ställning till Konungens
Befallningshavandes skrivelse angående inrättande av skarpskytteföreningar. Skrivelsen
föranledde ej någon stämmans åtgärd, men på enskilt initiativ bildades dock en skarpskyttekår
i socknen. I brist på gevär för övningsskjutning bedrevs huvudsakligen marschövningar. Det
har berättats att tillslutningen var ringa, kåren torde inte ha fortlevt mer än ett fåtal år. En
skarpskyttekår fortlevde i Munkaljungby. Om dess marsch- eller skjutövningar har jag inte
hört talas, men dess anordnade fester har jag hört omtalas. Nore Pettersson i Gånarp och
Helmer Jönsson i Toarp hörde till kåren, fastän jag tror mig veta att deras skytteintresse till
större delen berörde den festliga delen. Det var dock på spillrorna av denna kår som
Munkaljungby skytteförening bildades i början på 1900-talet.
Brännegårds Karl var en av "den gamla stammen". Hur gammal han var vid min första
bekantskap vet jag inte, men hans vita hårtestar skvallrade om att han då var uppe i 60-års
åldern. Han hade ett brinnade intresse. Då hans skjutresultat inte blev det väntade hade
geväret "krånglat", han skyllde aldrig på dålig syn. Han var en glad skyttekamrat väl värd att
minnas när jag nu på gamla dar låter ungdomsminnen passera, förlåt, "skytteminnen".
Munkaljungbyskyttarna Viktor Andersson i Kroppåkra och Frits Olsson i Torvgårda voro
först att skaffa sig vardera ett mausergevär
Hilmer Larsson
Hilmer var 14 år äldre än undertecknad, och det vill säga att då jag ansåg mig ha nått
ungdomsåren så var han redan en mogen man. Han var musikalisk som få i bygden. Han var
begåvad med ett glättigt humör, ofta rent översvallande, och på sammankomster av skilda
slag eldade han upp oss till unison sång, ofta ledsagad av hans fiolmusik. Det är många glada
minnen som s.a.s. stannat kvar från dessa år.
Skytteföreningen där han var initiativtagare och ledare de första åren (protokollsboken lär
vara förkommen) och energisk skytt, fastän han aldrig tidigare likt de flesta av oss haft gevär i
hand, blev han en god skytt, och han utförde en fosterländsk gärning i vår socken och
förening. Han ledde den fosterländska sången vid fester och sammankomster, och likt de
flesta av oss andra, övade han flitigt med rimingtongeväret de första åren, senare mauser.
Färden till tävlingsskjutningarna företogs oftast gemensamt i car a bank, och sångerna
klingade högt även om skjutresultaten varit klena, men oftast kommo vi hem som segrare,
Carl Andersson var oftast skjutsbonde. Att tävlingsskjutningarna och skyttefesterna blevo
riktiga högtider var till stor del Hilmers förtjänst. Carl Andersson var en god kamrat och en
god sångare. Han var säker i tonen, hade medverkat i en kör i Munkaljungby, där de
sångglada Johnssönerna även deltagit med liv och lust.
Att tävlingarna och skyttefesterna blevo riktiga fosterländska högtider var till stor del Hilmers
förtjänst. Nu hade vi ju förstås övat många sånger på ungd.fören.möten, det heter ju "sången
ädla känslor föder, hjärtats nyckel heter sång". Efter sång brukade det hållas "tal", oftast i
högstämda ordalag, därefter kom ju vanligtvis prisutdelning, och inte är det skryt att våra
skyttar och vår förening, fastän liten till numerären, hemförde ofta de flesta och bästa prisen.
Det bör kanske nämnas att efter det att skytteringen bildats och 3st vandringspris anskaffats,
så dröjde det inte mer än ett fåtal år förrän Tostarpsföreningen var ägare till samtliga. Det
anskaffades därefter ett nytt dito för 3je kl, det var inte mer än tre klasser då, och om jag inte
missminner mig så stannade även detta för alltid i Tostarp, för att liksom de övriga utgöra
vandringspris i föreningen.
